Livet med mina hundar

En hundägares största mardröm, att behöva ta beslutet om när det är dags att låta ens bästa vän få gå vidare till de gröna ängarna. Jag har ända sen jag pensionerade Martini förra hösten vetat att den dagen kanske inte är så långt borta. Jag funderar ofta över hur länge jag ska vänta, hur dålig får han lov att bli innan han ska få slippa undan, när är det inte längre ett bra liv han lever?

 

Jag ska följa Johans råd och börja föra dagbok över hur min gamling mår, om han har haft en bra eller dålig dag. När de dåliga överstiger de bra måste jag inse att dagen har kommit. Men vad är en dålig dag eller en bra dag? Igår gjorde han lekinviter mot mig helt oprovocerat och vi rejsade runt och lekte i snön tillsammans en stund. Då var han så lycklig och sken av livsglädje att jag kunde inte ens tänka tanken att det snart är dags att ta farväl.

 

Han har ända sedan förra vintern markerat på höger framben, han har klarat alla promenader med flocken även om han såklart går långsammare än innan, men efter de riktigt långa promenaderna på ca 8 km och längre så går han lite sämre på slutet. Nu denna vintern så har han fått problem med vänster bak dessutom, vissa dagar är han blockhalt och vissa dagar ser det helt ok ut. Denna vintern har han inte fått gå promenader längre än ca 4 km och det verkar han klara av helt okej. Hans ben är inte bra det vet jag, men jag kan inte lämna han hemma varje promenad, då skulle hans liv inte vara värt att leva längre. Vår lilla runda är på ca 2,5-3 km, när han inte klarar av att gå den längre utan att bli halt på riktigt så måste jag släppa taget.

 

Han har även fått problem med tänderna som många andra äldre shelties, 6 framtänder drogs i somras och nu är det kindtanden längst bak som har blivit dålig. Veterinären visste inte säkert om det var bråttom att ta bort den eller ej och eftersom jag är helt pank så har jag inte riktigt råd med den operationen heller. Tänk om han inte vaknar från narkosen eller blir akut dålig 2 veckor efter och måste tas bort, då var det sista som hände i hans liv att han låg på operationsbordet och det vill jag verkligen inte.

 

Jag vet inte hur jag ska göra, vad som är rätt och vad som känns bäst. Jag har alltid drömt om att Martini skulle vara med mig på mitt bröllop och ja, det sker i Maj men så självisk kan jag inte vara att jag behåller honom tills dess om han egentligen inte mår bra. Innan Tequila dog hade jag lärt mig att känna ett lugn över att Martinis liv är på nedräkning, men efter att jag förlorade henne så har det kännts ännu jobbigare att tänka på att Martini också snart lämnar mig.

 

Jag vill inte vara en av dem som lät min hund gå för länge men samtidigt vill jag inte känna att jag inte gjorde allt jag kunde för honom.