Livet med mina hundar

Igår var jag och carita på första passet på Pole dance kurs på Studio danza, jättekul! Vi fick testa på några olika snurrar och lite annat, var beredd på att det skulle göra mer ont mot huden men det kommer väl senare. Mycket skratt och bra träning, känns lite i axlar och armar idag.

 

Jag har varit sjuk hela helgen, självklart missade jag då hela 2 agilityträningar :-( så igår vilade jag upp mig hela dagen för att kunna gå på danspasset på kvällen. Hade smittat Johan så vi låg hemma båda 2. Idag känner jag mig värre igen och förkylningen är riktigt jobbig, så det blir vila igen :-(

Jag och Johan har bestämt oss för att skärpa oss med träningen och börja pusha varann att träna och äta bättre. Känns riktigt bra och jag har sån träningsvärk i ben och mage idag! I Måndags provred jag en ev medryttarhäst och igår körde jag lite hemmagym, idag ska vi simma och imorgon blir det provridning av en annan häst. Fredag får bli paus för då åker vi till mina föräldrar för helgen, Lördag och Söndag har vi agilityträning, underbar vecka :-) Jag och carita har dessutom anmält oss till en Pole Dance kurs, hoppas jag kommer med, verkar så himla kul och är verkligen grym styrketräning.

 

Så jag har börjat jobba på det psykiska tack vare träningen, men jag har fortfarande mitt största problem kvar, jobb! Jag har varit utan jobb för länge och kassan kommer inte vara för evigt. Men samtidigt kan jag av någon idiotisk anledning inte riktigt sparka mig själv i baken att verkligen leta tills jag hittar ett jobb. Sen har jag ju varit sjuk till och från rätt länge och har börjat få problem med att sova på nätterna nu, jag vaknar i snitt 5-10 ggr per natt och är jättetrött på morgonen. Jag hoppas jag blir bättre snart så jag kan komma igång med mitt liv på riktigt, drömmen är att få jobba med djur. Den långsiktiga drömmen är att jobba med hundar, hästar och får, jag vill bli bonde med uppfödning av häst och hund samt kurser m.m. Det känns ofta som en omöjlig dröm och det slår verkligen undan benen på mig. Så jag vet verkligen inte vad jag vill göra nu eller om 1 år. Jag hoppas att jag börjar komma på rätt väg nu för det håller inte länge till och jag orkar inte känne mig så dålig.

Jag har kanske skaffat en medryttarhäst!! :-) Svarade på en annons jag hittade och åkte i förmiddags till Bredared där Nalle står för att träffa honom och ägaren. Trevligt stall och ridhus fanns på gården så jag fick testrida honom i ridhuset. Tror han är den högsta häst jag ridit, 174 cm, lite skillnad mot mina islandshästar och arab. Men han kändes inte så stor, visst det var långa steg och man var på andra sidan banan på ett kick men han var jättetrevlig att rida. Han var lugn men absolut inte lat, känslig för hjälper så även jag som inte är så jätteduktig på ridning kunde hantera honom utan problem. Senast jag red var en islandshäst och jag hade en instruktör, men jag kunde bara inte få den hästen att ta hörnerna ordentligt, Nalle lydde snällt mina skänklar och kurvorna jättefint! Han hade en väldigt härlig trav och galoppen var helmysig, inte många språng per långsida. Jag har väldigt svårt för att bibehålla balansen när jag växlar ner en gångart, och det är tydligen en av hans svagare sidor dessutom så dom delarna av ridpasset var nog inte så vackra.

 

Det kändes i benen när jag satt av, har inte ridit ordentligt på väldigt länge. Ägaren var nöjd med mig på banan och i stallet, så nästa vecka ska vi nog rida ut för att se hur jag klarar av honom där, han kan visst vara väldigt envis ute. Jag hoppas att det går bra och att jag kan få bli medryttare till honom för han är en jättetrevlig häst och jag saknar verkligen hästvärlden.

 

Jag gick in och kollade igenom min Bilddagbok, eller Dayviews som den heter nu och fyfan vad jag saknar Forshaga! Jag saknar livet, tjejerna, skolan och kontakten alla har med varann nu efteråt. Jag har inte blivit bjuden att vara med på en enda träff efter deras student, jag vet att jag inte räknas helt till klassen eftersom jag bara var med första året, men att jag skulle förlora kontakten såhär trodde jag aldrig. Jag räknas verkligen inte till klassen och det smärtar. Att läsa mitt eget inlägg i bdb där jag skrev att jag skulle hoppa av och flytta hem igen var en plåga, fick så många komentarer från tjejerna att det skulle sakna mig sååå mkt, men jovisst. Jag har inte ens kontakt med min Siri längre, senast vi umgicks var på en agilitytävling i våras, och då visste jag inte ens att hon skulle på den tävlingen, sen dess har vi kanske pratat någon gång via sms. Ofta svarar hon inte ens, känns som att mitt år i Forshaga till viss del var helt bortkastad. ;-( Anledningarna till att jag hoppade av var flera, jag gick back ekonomiskt och fick sån ångest över att jag kostade så mycket för mina föräldrar. Jag ville kunna klara mig själv direkt efter studenten och med en så trång utbildning var det svårt att få jobb direkt efter studenten. Jag ville först bli djursjukvårdare men eftersom det bara finns en utbildning för det men höga intagningspoäng visste jag att jag inte skulle ha en chans. Jag kunde inte satsa på min agility eftersom jag inte kunde ta mig till de olika tävlingarna eller betala för dem. Så därför gjorde jag det idiotiska valet att hoppa av utbildningen och flytta hem.

 

Sen att mitt första år på viskastrandsgymnasiet istället blev en mardröm där jag blev ignorerad av i princip alla på hela min linje blev för mycket för mig. Om jag inte hakade på tjejerna som en j***a svans så fick jag äta ensam vilket jag klarade av 1 eller 2 gånger, det finns inget värre än att sitta ensam vid ett bord i en fullsatt matsal där alla dömer en. Så om inte min nära vän på Mediaprogrammet hade lunch samtidigt som mig så köpte jag någon macka istället och åt i omklädninsrummet samtidigt som jag läste ur någon bok. Alla mina ensamma raster spenderade jag med någon bok eller så skolkade jag och åkte hem. Inte konstigt att jag fick flest antal frånvarotimmar i måleriklassen. Jag tappade all motivation till att plugga så att jag till slut fick 16.27 i snitt är ett smärre mirakel.

 

Samtidigt som skolan var den sista plats jag ville vara på så bodde jag hemma igen och jag och mamma har nog aldrig bråkat så ofta eller så mycket. Jag gjorde många planer för att kunna fly från allt men insåg alltid i tid att det inte skulle lösa något att fly.

 

Nu har jag äntligen lagt gymnasiet bakom mig, fick målerijobb direkt efter studenten som varade till November. Strax innan min "anställning" tog slut fick jag ryggproblem, jag kollade upp det hos en sjukgymnast och fick inte något roligt besked. Han jämförde mig med en disktrasa när jag vred överkroppen i sidled, man ska inte vara så rörlig som jag är. Det var som tur inga skador på kotor eller annat men jag har för rörliga leder i hela kroppen och jag är för svag för mitt eget även för vardagen, tänk då mad målerijobb gör mot min kropp. Jag hamnar i dåliga vinklar utan att jag märker det och då med tyngd som överanstränger mina muskler vilket ger muskelsmärtor. På grund av det vågar jag inte fortsätta med målerijobb, det ENDA jag har utbildning till!!

 

Så trots att jag äntligen är fri från mina föräldrar, har en bättre relation med mamma än jag någonsin haft, har världens absolut bästa pojkvän och sambo som jag älskar mer än allt, mina 2 underbara hundar så har jag ändå ett rent helvete!

 

Jag har ingen nytta av mina utbildningar, utom i djur eller måleributik, och jag har inte haft någon tur med jobbsökandet hos någon av dessa. Jag vet vad jag vill, men har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna ta mig dit! Jag vill starta eget inom djur, men det är så svårt och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig dit. Jag är bara 21 men jag längtar efter livet på en gård, jag vill ha barn ung, vill gifta mig ung, vill kunna komma någonstans inom främst agility men även andra hundsporter. Denna matematiken går bara inte ihop. Jag är arbetslös utan a-kassa, har inga arbetserfarenheter att tala om, ingen användbar utbildning och ser verkligen inte ljuset i tunneln.

 

Hur tar man sig ur detta egentligen? Jag har så dålig motivation pga allt som händ, emellanåt är jag rädd att jag ska få en riktig depression när som helst. Jag har dessutom varit sjuk mer eller mindre hela tiden de senaste 2 månaderna, vilket inte direkt gör mig mer motiverad att ta tag i min situation. Känner mig skyldig mot familjen, mot Johan, mot mig själv att göra något åt allt. Mina föräldrar stöttar mig både psykiskt och ekonomiskt, vilket känns fruktansvärt! Johan försöker peppa mig men han har aldrig pressat mig, vilket såklart gör att jag undrar hur länge det dröjer innan han tröttnar på mig och vi börjar bråka om det. Jag har en begränsad budget som snart kommer rinna ut, jag kan bara inte leva på någon annan, så får jag inte jobb snart vet jag inte vad jag gör..

 

Var bara tvungen att skriva av mig. Känns bättre av att blogg, ska göra en utvärdering av 2012 och skriva nya mål för 2013 senare, måste försöka se framåt och vara positiv.