Livet med mina hundar

Jag har inte klarat av att blogga här på väldigt länge för jag har mått för dåligt. Den 5 Maj dog min lilla flicka. Tequila har altid haft problem med att hon jagade bilar och denna gången blev det hennes sista. Det var en helt vanlig Söndag, vi hade sovit hos mina föräldrar och skulle åka till mitt och Johans hus för att renovera inför flytten dit. Jag var kvar inne i huset när pappa och Johan släppte ut hundarna ur hundhagen för att ta in dem i bilarna. Eftersom det då var 8 hundar så tappade de fokus på Tequila och samtidigt körde en bil förbi ute på vägen utanför. Hon smet bakom ryggen på dem och när dom förstod att hon stuckit var det försent. Bilföraren såg henne antagligen inte då hon sprang ut bakom en häck och rakt in i framlycktan på bilen. Bilen fortsatte köra och kvar på vägen låg min livlösa lilla flicka. Hon var redan död när pappa kom fram till henne.

 

Detta var var som hände, så som jag upplevde det så stod jag i hallen och skulle ta på mig skorna när jag hör pappa vråla i panik, jag glömmer aldig det ljudet, det var det hemskaste jag hört i mitt liv. Jag rusar ut på trappen och ser en orange pälshög ute på vägen och på något sätt visste jag redan då att det var Tequila och att jag förlorat henne. Paniken som kom går inte att beskriva med ord, jag minns bara att jag skrek och skrek utan att kunna tänka alls. Emmie kom springande innifrån och direkt ut, någonstans där kunde jag tänka såpass att jag sprang ut utan skor och mötte upp pappa som kom gående med Tequila i famnen. Jag såg att hon var utom räddning, hon dog direkt, ändå var jag tvungen att fråga, jag tror jag frågade honom minst 3 gånger om hon var död. Jag tog henne i famnen och bara grät. Jag gick bort till gräsmattan, satte mig ner och kramade om henne. Jag har alltid älskat att burra ner näsan i pälsen mellan öronen på henne så sådär satt jag väldigt länge.

 

Efter en stund när jag började kunna andas och tänka igen så gick vi in i huset. Alla var med då utom mamma som var på tävling, vi var tvugna att ringa henne och be henne komma hem. Mamma svarade inte i mobilen men jag visste att Elin Fahlgren var på samma tävling så jag ringde henne istället. Tack tusen tack Elin för att du var så hjälpsam och lugn när du hjälpte mig få mamma att åka hem! Det kan inte varit lätt att förstå vad jag försökte säga mellan alla snyftningar! Inne lade jag henne på en filt på teverumsbordet med lite fina tända ljus runt henne. Mamma kom hem efter en stund. Sen var vi tvugna att tänka praktiskt mitt upp i allt och kolla upp vad som krävdes för att få ut något på hennes försäkring, vi behövde 2 vittnen så vi ringde Camilla & Anders som kom till oss, såg Tequila, tröstade oss och så tog vi en fika ihop. Det hade gått ca 3 timmar och vi var tvugna att andas lite för att inte bryta ihop så en fika med vänner var väl behövt. Jag kan inte tacka er tillräckligt för stödet den dagen, ni är guld värda!

 

Vi tog sedan med henne till vårt hus för att begrava henne där. Jag hade bestämt mig var och vi hade köpt rosor till henne samt hennes favoritleksak fick följa med i jorden. Vi grävde en grav bredvid den stora stenen i trädgården och efter en vacker dikt av min bror tog vi alla ett sista farväl och hon lades på sin sista viloplats. Stenarna vi hade grävt upp fick bilda hennes minnessten.

 

Dagen efter köpte jag lite blommor och en lykta att dekorera hennes gravplats med, det blev jättevackert och jag är särskilt lycklig över lycktan som jag kan se från mitt sovrumsfönster och tänka på henne varje kväll innan jag går och lägger mig.

Jag saknar henne nåt enormt, varje gång jag är i någon situation där hon alltid brukade göra något speciellt som var typiskt henne så kan jag inte låta bli att tänka på det. Det fattas en spanande tok i backspegeln när jag kör bil, det fattas en springtokig tjej som alla promenader springer nästan dubbelt så långt som resten av flocken, det fattas en mattegris som alltid skulle vara nära mig och alltid pussas. Hon var väldigt speciel min lilla tjej och tomrummet hon lämnat efter sig känns enormt. Jag hade så många planer för henne och vi hade bara börjat vår karriär ihop, men vi fick inte komma längre än såhär. Hon har lärt mig massor om hundträning och främst tålamod, jag tackar henne för den tiden jag fick och för all kärlek och lycka hon gav mig.

 

En annan sak som smärtar extremt är att jag har under ett bra tag förberett mig psykiskt på att jag inte vet hur länge Martini har kvar, han har ändå diverse problem och börjar bli gammal och dålig. Vissa dagar kan jag acceptera helt att han inte kommer vara kvar hos mig för evigt men att förlora hans dotter som bara var 3,5 år innan honom det gör för ont. Plus att jag vet att Tequilas död kommer göra det ännu svårare att ta beslutet om när det är dags för Martini att somna in, om han inte väljer det själv vill säga. Jag är ett vrak som kämpar för att hålla mig över ytan redan nu, kommer jag hinna bli bättre innan min allra största älskling kommer lämna mig? Jag oroar mig ofta över hur jag kommer må när Martini försvinner, det så nära..