Livet med mina hundar

Jag gick in och kollade igenom min Bilddagbok, eller Dayviews som den heter nu och fyfan vad jag saknar Forshaga! Jag saknar livet, tjejerna, skolan och kontakten alla har med varann nu efteråt. Jag har inte blivit bjuden att vara med på en enda träff efter deras student, jag vet att jag inte räknas helt till klassen eftersom jag bara var med första året, men att jag skulle förlora kontakten såhär trodde jag aldrig. Jag räknas verkligen inte till klassen och det smärtar. Att läsa mitt eget inlägg i bdb där jag skrev att jag skulle hoppa av och flytta hem igen var en plåga, fick så många komentarer från tjejerna att det skulle sakna mig sååå mkt, men jovisst. Jag har inte ens kontakt med min Siri längre, senast vi umgicks var på en agilitytävling i våras, och då visste jag inte ens att hon skulle på den tävlingen, sen dess har vi kanske pratat någon gång via sms. Ofta svarar hon inte ens, känns som att mitt år i Forshaga till viss del var helt bortkastad. ;-( Anledningarna till att jag hoppade av var flera, jag gick back ekonomiskt och fick sån ångest över att jag kostade så mycket för mina föräldrar. Jag ville kunna klara mig själv direkt efter studenten och med en så trång utbildning var det svårt att få jobb direkt efter studenten. Jag ville först bli djursjukvårdare men eftersom det bara finns en utbildning för det men höga intagningspoäng visste jag att jag inte skulle ha en chans. Jag kunde inte satsa på min agility eftersom jag inte kunde ta mig till de olika tävlingarna eller betala för dem. Så därför gjorde jag det idiotiska valet att hoppa av utbildningen och flytta hem.

 

Sen att mitt första år på viskastrandsgymnasiet istället blev en mardröm där jag blev ignorerad av i princip alla på hela min linje blev för mycket för mig. Om jag inte hakade på tjejerna som en j***a svans så fick jag äta ensam vilket jag klarade av 1 eller 2 gånger, det finns inget värre än att sitta ensam vid ett bord i en fullsatt matsal där alla dömer en. Så om inte min nära vän på Mediaprogrammet hade lunch samtidigt som mig så köpte jag någon macka istället och åt i omklädninsrummet samtidigt som jag läste ur någon bok. Alla mina ensamma raster spenderade jag med någon bok eller så skolkade jag och åkte hem. Inte konstigt att jag fick flest antal frånvarotimmar i måleriklassen. Jag tappade all motivation till att plugga så att jag till slut fick 16.27 i snitt är ett smärre mirakel.

 

Samtidigt som skolan var den sista plats jag ville vara på så bodde jag hemma igen och jag och mamma har nog aldrig bråkat så ofta eller så mycket. Jag gjorde många planer för att kunna fly från allt men insåg alltid i tid att det inte skulle lösa något att fly.

 

Nu har jag äntligen lagt gymnasiet bakom mig, fick målerijobb direkt efter studenten som varade till November. Strax innan min "anställning" tog slut fick jag ryggproblem, jag kollade upp det hos en sjukgymnast och fick inte något roligt besked. Han jämförde mig med en disktrasa när jag vred överkroppen i sidled, man ska inte vara så rörlig som jag är. Det var som tur inga skador på kotor eller annat men jag har för rörliga leder i hela kroppen och jag är för svag för mitt eget även för vardagen, tänk då mad målerijobb gör mot min kropp. Jag hamnar i dåliga vinklar utan att jag märker det och då med tyngd som överanstränger mina muskler vilket ger muskelsmärtor. På grund av det vågar jag inte fortsätta med målerijobb, det ENDA jag har utbildning till!!

 

Så trots att jag äntligen är fri från mina föräldrar, har en bättre relation med mamma än jag någonsin haft, har världens absolut bästa pojkvän och sambo som jag älskar mer än allt, mina 2 underbara hundar så har jag ändå ett rent helvete!

 

Jag har ingen nytta av mina utbildningar, utom i djur eller måleributik, och jag har inte haft någon tur med jobbsökandet hos någon av dessa. Jag vet vad jag vill, men har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna ta mig dit! Jag vill starta eget inom djur, men det är så svårt och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig dit. Jag är bara 21 men jag längtar efter livet på en gård, jag vill ha barn ung, vill gifta mig ung, vill kunna komma någonstans inom främst agility men även andra hundsporter. Denna matematiken går bara inte ihop. Jag är arbetslös utan a-kassa, har inga arbetserfarenheter att tala om, ingen användbar utbildning och ser verkligen inte ljuset i tunneln.

 

Hur tar man sig ur detta egentligen? Jag har så dålig motivation pga allt som händ, emellanåt är jag rädd att jag ska få en riktig depression när som helst. Jag har dessutom varit sjuk mer eller mindre hela tiden de senaste 2 månaderna, vilket inte direkt gör mig mer motiverad att ta tag i min situation. Känner mig skyldig mot familjen, mot Johan, mot mig själv att göra något åt allt. Mina föräldrar stöttar mig både psykiskt och ekonomiskt, vilket känns fruktansvärt! Johan försöker peppa mig men han har aldrig pressat mig, vilket såklart gör att jag undrar hur länge det dröjer innan han tröttnar på mig och vi börjar bråka om det. Jag har en begränsad budget som snart kommer rinna ut, jag kan bara inte leva på någon annan, så får jag inte jobb snart vet jag inte vad jag gör..

 

Var bara tvungen att skriva av mig. Känns bättre av att blogg, ska göra en utvärdering av 2012 och skriva nya mål för 2013 senare, måste försöka se framåt och vara positiv.